Tidigare:
"Harry..."
Hon vände sig mot mig när jag skulle åka hem. Hennes ögon fann mina och hon tittade djupt in i dom. Hennes ögon tårades.
"I'll miss you..."

---

7 år senare:

Jag vaknade den morgonen av väckarklockan som pep. Jag tog en titt på klockan som visade 6.00 am. Jag vände mig om och försökte somna om. Men sen kom jag ihåg vad det var för dag. Jag bokstavligt talat flög ur sängen och drog på mig min one-piece. Jag bäddade snabbt till sängen och gick sedan ut i köket. Där satt Liam, Niall, Zayn och Louis.
"Morning lads!" sa jag glatt.
"Morning Harry!" sa Louis precis lika glatt.
"Special day today huh?" sa Liam.
"It sure is!" sa jag.
"At what time is the car supposed to pick us up?" frågade Zayn.
"About 1.30 pm, I think" sa Liam.
"That's right" sa jag.
"Then why are we up so early?!" utbrast Louis.
"I honestly don't know!" sa Niall. "Why are we, Harry?"
"I don't know either" sa jag. "So I suggest that we go back to sleep and wake up about 10.00 am?"
"That seems like a good plan!"




......s perspektiv:

Väckarklockan ringde och jag reste mig snabbt upp. Dagen var kommen! Jag hörde hur tjejerna fixade där ute i köket. Jag log för mig själv när jag öppnade sovrumsdörren och gick ut för att göra dom sällskap.
"Goodmorning!" sa dom när jag kom in i köket.
Vi satt alla och åt frukost och diskuterade den stora dagen. Jag blev lycklig vid bara tanken av vad som skulle hända.
"Shall we begin to get ready?" frågade dom när vi hade ätit färdigt.
"Yeah" sa jag och reste mig från köksstolen.
Jag gick in på toaletten och startade duschen.



4 timmar senare:
Tjejerna kom in i vardagsrummet där jag satt. Jag tog en snabb titt på klockan, det var snart dags.
Tjejerna ställde sig på en rad, de bar allihopa sina klänningar, de var verkligen vackra.
"You girls look so beautiful!" sa jag.
"Not as beautiful as you will do!" sa dom. "Come on, let's get you dressed!"



Harrys perspektiv:

Vi satt nu i bilen. Alla var klädda i kostymer och Niall satt och nynnade på ett musikstycke. Jag kände att jag långsamt börjde få lite fjärilar i magen.
"Are you nervous?" frågade Louis.
"A little bit" mumlade jag.
Vi hoppade ur bilen och på gårdsplanen så var det fullt av paparazzis och fans. Det här var nog det enda ställ jag inte ville att dom skulle vara på, varför kunde inte jag få njuta av denna dagen som en annan person?
Vi började gå mot byggnaden. Liam öppnade den stora grinden och vi gick vidare framåt. Det stora staketet var uppbyggt av betong så det gav oss lite svängrum. Där stod mina föräldrar och vänner, även hennes anhöriga gjorde det. Vi alla hälsade och minglade runt lite.
Plötligt ringde klockan och vi alla gick in.




......s perspektiv:

Vi satt i bilen nu. Min klänning tog upp den mesta av platsen. Tjejerna satt och var förmodligen lika nervösa som jag var.




Harrys perspektiv:

Vi hade alla intagit våra positioner. Hon skulle vara här vilken minut som helst nu. Fjärilarna i magen fladdrade hejvillt, men jag var lycklig.
Klockorna började spelas. Louis lutade sig över mig och sa:
"No turning back now mate!"
"Shut up Louis" viskade jag och slog till honom på armen.
Klockorna tystnade och dörrarna öppnades.
En vit gestalt uppenbarade sig, det var hon. Hon gick långsamt mot mig. Hennes ansikte var döljt under en stor vit slöja. Hennes följe som bestod av Eleanor, Joanna, Danielle och Matilda log mot mig och jag log tillbaka.
När hon var framme vid min sida tog hon min hand och vi gick uppför altaret mot prästen.
"Dearly beloved, we are gathered here to witness these two people get together as one" inledde prästen.

"Harry" började prästen" Do you take the Emelie Magdalena Jakobsson to be your wife?"
"I do"
"Emelie" prästen vände sig mot Emelie. "Do you take the Harry Edward Styles to be your husband?"
"I do"
"And who has the rings?" frågade prästen.
"That would be me, because I'm the best man!" sa Louis och flinade.

"I now pronounce you, husband and wife" sa prästen efter att ringarna blivit utbytta. "You may now kiss the bride!"

Jag log mot Emelie och hon log tillbaka. Jag lutade mig mot henne oc pressade mina läppar mot hennes.
Jag hörde killarna tjoa och hojta i bakgrunden. De andra applåderade.
Jag tog Emelies hand och vi gick nerför altargången. De andra paren gick efter oss.

När vi kom ut ur kyrkan kastades det rosenblad över oss.

"I'm so lucky" viskade Emelie i mitt öra.

---

Då var denna fanfic slut, jag måste säga att jag är nöjd med det^^
Det var många som ville att Emelie inte skulle dö, och för att vara ärlig så ville inte jag det heller ^^
Men jag kommer nog att skriva en ny snart ^^