Summer of 13 - del 3
Tidigare:
"Men mamma sa.."
"Du får inte! Du ska följa med oss till farmor och farfar!" avbröt pappa
"Men pappa! Jag vill göra detta, fatta vilken otrolig möjlighet detta är!"
"Lyssna på vad jag säger! Du följer med oss till Småland vare sig du vill eller inte! Det är din farmor och farfar!"
"Men jag kan ju hälsa på dom en annan gång?"
"Nej! Du följer med oss! Punkt slut!" röt pappa.
"ÅHHH! JAG HATAR DIG!" skrek jag och smällde igen dörren till mitt rum.
Jag slängde mig på sängen och tårarna började rinna.
En timme senare knackade det på dörren. Cory gick in och jag mötte hans blick.
"Något som är fel?" frågade han.
Vanligtvis brukade vi inte prata svenska när det bara var vi två, men om det var något allvarligt gjorde vi det. Och så hade vi alltid gjort, på något sätt kände vi att svenska var ett ganska allvarligt språk. Medans många av våra släktingar i Sverige tyckte det var löjligt.
"Pappa är dum i hvudet, som vanligt" suckade jag.
"Han är bara rädd om dig, det är allt" sa Cory och satte sig bredvid mig på min säng.
"Men varför får jag inte åka? Jag är ju trots allt 16, snart 17 år..."
"Du är fortfarande hans lilla flicka, han vill inte släppa iväg dig.." sa Cory.
"Varför är du på hans sida? Kan du inte stötta mig?" frågade jag lite smått irriterat.
"Det är klart jag är på din sida, men du måste också tänka på att om du åker iväg kommer vi inte att ses på nästan två månader..."
"Men jag kanske får ledigt någon..." började jag.
"Men du är ändå inte hemma på det sättet som vi vill.."
"Men jag kommer ju ändå inte att få jobbet, pappa kommer inte låta mig.."
"Jag kan prata med honom" sa Cory. "Kom ut så äter vi kvällsmat."
"Jag vill vara ensam ett tag."
"Okej, jag kommer in med lite mat till dig om en lite stund" sa Cory.
"Tack Cory, jag älskar dig, mer än du anar" jag log mot honom.
Jag älskade verkligen Cory. Han var min bror och bästavän, jag hade aldrig kunnat önskamig någon annan. Vi bråkade väldigt sällan, men när vi väl gjorde det var det riktigt stora bråk, en gång rymde Cory hemifrån för att jag hade förstört hans 'toy story'-poster och skrattat åt honom för att han grät.
Men då var vi runt 5-6 år, så det var mer löjliga bråk då.
"You have got to come with me to the park next week!" tjöt Louise i telefonen.
Louise hade ringt runt tio på kvällen, och ensam som jag var hade jag svarat.
"Why?"
"Because One Direction is coming!" utbrast Louise.
"That group that you can't stop talking about?" frågade jag.
Jag själv var inget inbitet fan av de fem killarna, men visst gillade jag deras musik, det kunde jag inte förneka.
"You're right! And since we get thursday off from school it's perfect!"
"I guess so.."
"So, will you come with me?" frågade Louise.
"Sure, I'm not doing anything special that day anyways.." sa jag.
"WOHO!"
Jag förflyttade luren från örat tills Louise sänkt sin ljudvolym.
"Got to go now, see ya!" sa Louise och la på luren.
Veckan bokstavligt talat flög förbi, inga svåra läxor hade vi heller, vilket var förvånande eftersom det var slutet av vårterminen och vi snart skulle ha sommarlov. Fast jag antar väl att allt kommer de två sista veckorna.
"Don't forget that we are going on a classtrip on friday when you come back! Bring your camera, IPod or whatever you'd like, but don't forget pocketmoney, the school will pay for lunch but not if you wan't to shop or anything!" förklarade min klassföreståndare när vi hade klass-samling på onsdagseftermiddagen.
Vi skulle åka till Bristol för en dag på stan, visst skulle det inte bli någon spektakulär klassresa, men vi i klassen hade kommit överrens om att göra något bättre och roligare när vi skulle ta studenten.
"You SUCK!" utbrast Cory.
"No I don't! Just beacuse you play this game 24/7, you know how it works!"
"Maybe you should play it more often then?"
"No, beacuse I have a life!" sa jag och tryckte i den svarta spelkontrollen i lådan den skulle vara i.
Cory hade övertalat mig till att spela nåt krigsspel som jag inte hade orkat ta reda på vad namnet var, och uttråkad som jag var hade jag tackat ja.
"Dinner!" ropade mamma från köket.
Cory suckade och stängde av spelet, även om jag hade slutat hade jag suttit kvar inne på Corys rum och observerat hur han rörde på spakarna på kontrollen och koncentrerat stirrat på tv:n. Vid vissa tillfällen hade jag skrattat åt hur irriterad han blev när han dog eller tappade bort sitt vapen. Och eftersom jag var den enda levande varelsen i rummet tog han ibland ut sin ilska på mig genom att kasta en av kuddarna i ansiktet på mig. Det var inte så ofta vi umgicks på det sättet, jag brukade inte vilja spela spel och han brukade inte vilja ha mig där för jag bara skrattade åt honom. För enligt honom var jag en person som alltid skrattade, vilket var delvis sant.
Morgonen därpå ringde dörrklockan. Jag hasade mina steg ut ur mitt rum och ut i hallen.
"Alice? Can you get that?" hörde jag Cory fråga.
"I'm alredy on my way" sa jag samtidigt som jag låste upp dörren.
Mamma och Pappa hade åkt iväg till Manchester tidigt imorse för att hälsa på gammla vänner som även var min och Corys gudföräldrar.
"Why aren't you dressed yet!" utbrast Louise. "Whe have to be in the park in 30 minutes if we want to meet One Direction! Come on!"
Louise drog in mig på mitt rum och öppnade garderobsdörren.
"You go shower and stuff, and I'll pick out what you're wearing!"
Louise var nervös, det märktes, så för att inte göra henne besviken och ännu mer nervös gjorde jag som hon sa.
När jag hade hoppat ur duschen öppnade Louise upp badrumsdörren och drog mig tillbaka till mitt rum. Hon puttade lätt ner mig på sängen och visade upp kläderna hon hade tagit fram. Det hon höll upp hade jag ingen aning om hur jag hade fått, eller om jag ens hade använt dom innan.
I hennes högra hand höll hon en galge med en jumpsuit som var av shorts-modell. Den var blommig och till den ville hon att jag skulle bära en beige kofta.
Även om jag inte själv inte var jätte sugen att bära en jumpsuit så godkände jag hennes val och bytte om.
Och när jag tog en titt i spegeln så ändrade jag mig helt och hållet, jag verkligen älskade de kläderna hon hade bett mig att bära.
Louise och Cory satt och småpratade medans jag tryckte i mig en macka och fixade till min frisyr och smink. Med tanke på att jag bara hade ca 5 minuter på mig på att göra de tre sakerna så blev jag ganska nöjd med resultatet. Mitt hår var slarvigt uppsatt och sminkningen var som den brukar, bara lite puder och mascara. Jag ville gärna hålla det enkelt och naturligt.
"Okay, I'm ready to go now" sa jag.
"Do you got something for them to sign?" frågade Louise.
"No?" sa jag och tittade frågande på henne.
"Oh, never mind, they usually sell cd's and stuff at the signings... Bye Cory!"
Louise bokstavligt talat flög nerför trapporna i trapphuset.
"Wait I forgot my bag!" sa jag och vände på klacken.
"No you did'nt, I got it for you" sa Louise och sträckte fram min bruna läderväska.
Man såg verkligen att det var något speciellt som skulle hända i parken den här dagen. Vanligtvis brukade parken vara nästintill folktom, kanske någon äldre dam eller herre som matade duvorna, eller något par som gick och höll varandra i händerna, men idag var det fullt av tonårstjejer. Men jag var förvånad över hur få tjejer det egentligen var där.
"Louise, when did you say the signing began?" frågade jag när Louise hade ställt sig i kön som ringlade sig i parken.
"At two o' clock" sa hon och log.
"But it's only eleven now! I can't stand waiting here for two hours! I'm gonna get a headache" sa jag.
"But go for a walk then, and I'll just stay here!" sa Louise. "Oh, could you get me an ice cream?"
"Sure" suckade jag. "Wich flavour?"
"Cookie dough" sa Louise.
Jag lämnade Louise och alla de andra fansen bakom mig och gick mot glasscaféet som fanns ungefär ett kvarter från parken.
'Bzz'
Jag tog fram mobilen och öppnade smset. 'Hey, I've changed my mind, I want a raspberry milkshake :)xx'.
Jag suckade och vände på stegen för att gå mot Starbucks, fast lite lättad var jag också, för jag ville också ha en milkshake. Ända sedan jag hade sett ett tv-program för två dagar sedan hade jag längtat efter att få köpa en chokladmilkshake.
"Here you go" sa kassörskan och sträckte fram en kartong-"bricka" med två milkshakes på, jag sträckte fram en sedel och tog emot växeln, tackade nej till kvittot och gick ut till solens värmande strålar.
Jag tog en titt på klockan och insåg att jag nog var tvungen att gå tillbaka till parken, även om det var mer än en timme kvar orkade jag inte gå runt på stan med två milkshakes i handen.
Jag gick över gatan och svängde in mot den motsatta änden av parken där signeringen skulle hållas. På den sidan var två stora turnébussar parkerade med texten One Direction tryckt på dom med stora röda bokstäver. Jag beundrade de stora bussarna.
Hur många städer och länder hade inte de bussarna varit i?
Jag såg en kille gå mot mig och innan jag visste ordet av det lågjag på marken med två milkshakes över mig.
Åhh jag är så hemskt ledsen för att jag inte har srivit på ett tag! Men jag har inte haft tid eller idéer :/
Men jag lovar er att jag ska skärpa mig! Allt för er ^^
Nå vad tycker ni? Kommentera vad ni tycker så att jag kan bättra mig! :)
Love u!xx
"Men mamma sa.."
"Du får inte! Du ska följa med oss till farmor och farfar!" avbröt pappa
"Men pappa! Jag vill göra detta, fatta vilken otrolig möjlighet detta är!"
"Lyssna på vad jag säger! Du följer med oss till Småland vare sig du vill eller inte! Det är din farmor och farfar!"
"Men jag kan ju hälsa på dom en annan gång?"
"Nej! Du följer med oss! Punkt slut!" röt pappa.
"ÅHHH! JAG HATAR DIG!" skrek jag och smällde igen dörren till mitt rum.
Jag slängde mig på sängen och tårarna började rinna.
En timme senare knackade det på dörren. Cory gick in och jag mötte hans blick.
"Något som är fel?" frågade han.
Vanligtvis brukade vi inte prata svenska när det bara var vi två, men om det var något allvarligt gjorde vi det. Och så hade vi alltid gjort, på något sätt kände vi att svenska var ett ganska allvarligt språk. Medans många av våra släktingar i Sverige tyckte det var löjligt.
"Pappa är dum i hvudet, som vanligt" suckade jag.
"Han är bara rädd om dig, det är allt" sa Cory och satte sig bredvid mig på min säng.
"Men varför får jag inte åka? Jag är ju trots allt 16, snart 17 år..."
"Du är fortfarande hans lilla flicka, han vill inte släppa iväg dig.." sa Cory.
"Varför är du på hans sida? Kan du inte stötta mig?" frågade jag lite smått irriterat.
"Det är klart jag är på din sida, men du måste också tänka på att om du åker iväg kommer vi inte att ses på nästan två månader..."
"Men jag kanske får ledigt någon..." började jag.
"Men du är ändå inte hemma på det sättet som vi vill.."
"Men jag kommer ju ändå inte att få jobbet, pappa kommer inte låta mig.."
"Jag kan prata med honom" sa Cory. "Kom ut så äter vi kvällsmat."
"Jag vill vara ensam ett tag."
"Okej, jag kommer in med lite mat till dig om en lite stund" sa Cory.
"Tack Cory, jag älskar dig, mer än du anar" jag log mot honom.
Jag älskade verkligen Cory. Han var min bror och bästavän, jag hade aldrig kunnat önskamig någon annan. Vi bråkade väldigt sällan, men när vi väl gjorde det var det riktigt stora bråk, en gång rymde Cory hemifrån för att jag hade förstört hans 'toy story'-poster och skrattat åt honom för att han grät.
Men då var vi runt 5-6 år, så det var mer löjliga bråk då.
"You have got to come with me to the park next week!" tjöt Louise i telefonen.
Louise hade ringt runt tio på kvällen, och ensam som jag var hade jag svarat.
"Why?"
"Because One Direction is coming!" utbrast Louise.
"That group that you can't stop talking about?" frågade jag.
Jag själv var inget inbitet fan av de fem killarna, men visst gillade jag deras musik, det kunde jag inte förneka.
"You're right! And since we get thursday off from school it's perfect!"
"I guess so.."
"So, will you come with me?" frågade Louise.
"Sure, I'm not doing anything special that day anyways.." sa jag.
"WOHO!"
Jag förflyttade luren från örat tills Louise sänkt sin ljudvolym.
"Got to go now, see ya!" sa Louise och la på luren.
Veckan bokstavligt talat flög förbi, inga svåra läxor hade vi heller, vilket var förvånande eftersom det var slutet av vårterminen och vi snart skulle ha sommarlov. Fast jag antar väl att allt kommer de två sista veckorna.
"Don't forget that we are going on a classtrip on friday when you come back! Bring your camera, IPod or whatever you'd like, but don't forget pocketmoney, the school will pay for lunch but not if you wan't to shop or anything!" förklarade min klassföreståndare när vi hade klass-samling på onsdagseftermiddagen.
Vi skulle åka till Bristol för en dag på stan, visst skulle det inte bli någon spektakulär klassresa, men vi i klassen hade kommit överrens om att göra något bättre och roligare när vi skulle ta studenten.
"You SUCK!" utbrast Cory.
"No I don't! Just beacuse you play this game 24/7, you know how it works!"
"Maybe you should play it more often then?"
"No, beacuse I have a life!" sa jag och tryckte i den svarta spelkontrollen i lådan den skulle vara i.
Cory hade övertalat mig till att spela nåt krigsspel som jag inte hade orkat ta reda på vad namnet var, och uttråkad som jag var hade jag tackat ja.
"Dinner!" ropade mamma från köket.
Cory suckade och stängde av spelet, även om jag hade slutat hade jag suttit kvar inne på Corys rum och observerat hur han rörde på spakarna på kontrollen och koncentrerat stirrat på tv:n. Vid vissa tillfällen hade jag skrattat åt hur irriterad han blev när han dog eller tappade bort sitt vapen. Och eftersom jag var den enda levande varelsen i rummet tog han ibland ut sin ilska på mig genom att kasta en av kuddarna i ansiktet på mig. Det var inte så ofta vi umgicks på det sättet, jag brukade inte vilja spela spel och han brukade inte vilja ha mig där för jag bara skrattade åt honom. För enligt honom var jag en person som alltid skrattade, vilket var delvis sant.
Morgonen därpå ringde dörrklockan. Jag hasade mina steg ut ur mitt rum och ut i hallen.
"Alice? Can you get that?" hörde jag Cory fråga.
"I'm alredy on my way" sa jag samtidigt som jag låste upp dörren.
Mamma och Pappa hade åkt iväg till Manchester tidigt imorse för att hälsa på gammla vänner som även var min och Corys gudföräldrar.
"Why aren't you dressed yet!" utbrast Louise. "Whe have to be in the park in 30 minutes if we want to meet One Direction! Come on!"
Louise drog in mig på mitt rum och öppnade garderobsdörren.
"You go shower and stuff, and I'll pick out what you're wearing!"
Louise var nervös, det märktes, så för att inte göra henne besviken och ännu mer nervös gjorde jag som hon sa.
När jag hade hoppat ur duschen öppnade Louise upp badrumsdörren och drog mig tillbaka till mitt rum. Hon puttade lätt ner mig på sängen och visade upp kläderna hon hade tagit fram. Det hon höll upp hade jag ingen aning om hur jag hade fått, eller om jag ens hade använt dom innan.
I hennes högra hand höll hon en galge med en jumpsuit som var av shorts-modell. Den var blommig och till den ville hon att jag skulle bära en beige kofta.
Även om jag inte själv inte var jätte sugen att bära en jumpsuit så godkände jag hennes val och bytte om.
Och när jag tog en titt i spegeln så ändrade jag mig helt och hållet, jag verkligen älskade de kläderna hon hade bett mig att bära.
Louise och Cory satt och småpratade medans jag tryckte i mig en macka och fixade till min frisyr och smink. Med tanke på att jag bara hade ca 5 minuter på mig på att göra de tre sakerna så blev jag ganska nöjd med resultatet. Mitt hår var slarvigt uppsatt och sminkningen var som den brukar, bara lite puder och mascara. Jag ville gärna hålla det enkelt och naturligt.
"Okay, I'm ready to go now" sa jag.
"Do you got something for them to sign?" frågade Louise.
"No?" sa jag och tittade frågande på henne.
"Oh, never mind, they usually sell cd's and stuff at the signings... Bye Cory!"
Louise bokstavligt talat flög nerför trapporna i trapphuset.
"Wait I forgot my bag!" sa jag och vände på klacken.
"No you did'nt, I got it for you" sa Louise och sträckte fram min bruna läderväska.
Man såg verkligen att det var något speciellt som skulle hända i parken den här dagen. Vanligtvis brukade parken vara nästintill folktom, kanske någon äldre dam eller herre som matade duvorna, eller något par som gick och höll varandra i händerna, men idag var det fullt av tonårstjejer. Men jag var förvånad över hur få tjejer det egentligen var där.
"Louise, when did you say the signing began?" frågade jag när Louise hade ställt sig i kön som ringlade sig i parken.
"At two o' clock" sa hon och log.
"But it's only eleven now! I can't stand waiting here for two hours! I'm gonna get a headache" sa jag.
"But go for a walk then, and I'll just stay here!" sa Louise. "Oh, could you get me an ice cream?"
"Sure" suckade jag. "Wich flavour?"
"Cookie dough" sa Louise.
Jag lämnade Louise och alla de andra fansen bakom mig och gick mot glasscaféet som fanns ungefär ett kvarter från parken.
'Bzz'
Jag tog fram mobilen och öppnade smset. 'Hey, I've changed my mind, I want a raspberry milkshake :)xx'.
Jag suckade och vände på stegen för att gå mot Starbucks, fast lite lättad var jag också, för jag ville också ha en milkshake. Ända sedan jag hade sett ett tv-program för två dagar sedan hade jag längtat efter att få köpa en chokladmilkshake.
"Here you go" sa kassörskan och sträckte fram en kartong-"bricka" med två milkshakes på, jag sträckte fram en sedel och tog emot växeln, tackade nej till kvittot och gick ut till solens värmande strålar.
Jag tog en titt på klockan och insåg att jag nog var tvungen att gå tillbaka till parken, även om det var mer än en timme kvar orkade jag inte gå runt på stan med två milkshakes i handen.
Jag gick över gatan och svängde in mot den motsatta änden av parken där signeringen skulle hållas. På den sidan var två stora turnébussar parkerade med texten One Direction tryckt på dom med stora röda bokstäver. Jag beundrade de stora bussarna.
Hur många städer och länder hade inte de bussarna varit i?
Jag såg en kille gå mot mig och innan jag visste ordet av det lågjag på marken med två milkshakes över mig.
Åhh jag är så hemskt ledsen för att jag inte har srivit på ett tag! Men jag har inte haft tid eller idéer :/
Men jag lovar er att jag ska skärpa mig! Allt för er ^^
Nå vad tycker ni? Kommentera vad ni tycker så att jag kan bättra mig! :)
Love u!xx
Kommentarer
Elsa
Jättebra! Som jag längtat, haha :D!
Sofia
asbra ju!!! lite tips/förslag om du vill ha; Hon kan ju typ packa alla sina saker och dra iväg utan att hennes pappa vet, sen kan hon ha soom ursäkt att hon hittade ett annat sommarjobb(som hon vet att han skulle gilla att hon hade) och sen kommer det ut i en tidning, som hennes pappa läser, om att hon är ihop med/går ut med någon i bandet... Som sakt, bara lite förslag, jag tycker ju att dina fanfictions är en av de bästa, so keep up a great work :)
Trackback
