Dare To Dream - del 9
Tidigare:
As the plane just had lifted, an air-hostess served lunch. It was lasanga. As starving as I was, I literally swallowed the whole lasanga in one piece.
Beside me, Elvira sat and stared at the tray.
"Elvira, you have to eat" I told her.
"I'm not hungry" she turned her head against the window.
"You haven't eaten since yesterday" I said. "Come on, one bite for me?"
I gave her puppy eyes. But she just closed her eyes and ignored me.
Elviras perspektiv:
Harry tjatade på mig under nästan hela flygturen att jag skulle äta. Jag ville äta, men jag kunde inte. Jag mådde illa av bara tanken på mat.
Jag fällde ner luckan för fönstret så att solljuset stängdes ute. Sen slöt jag ögonen och lät tankarna flyga iväg.
"Elvira, you need to wake up" sa Harry.
Jag öppnade ögonen och såg Harrys ansikte ungefär tre centimeter från mitt eget. Jag gnuggade mina ögon samtidigt som jag sträckte på ryggen. Jag ställde mig upp och väntade på att Harry skulle ta sitt handbagage. Sedan gick vi tillsammans ut ur planet.
När vi kom fram till gaten sprang ett tiotal paparazzis fram mot oss. Jag greppa tag i Harrys hand och han ledde mig fram mot utgången.
Blixtarna som kom från kamerorna hade etsat sig fast i skallen. Jag stängde ögonen och försökte bli av med dom.
"We need to go to this adress" sa Harry och visade taxichauffören en lapp.
På den lappen hade polisen skrivit ner adressen till sjukhuset.
"Okay" nickade chauffören och startade bilen.
Harrys perspektiv:
We walked into the hospital hand in hand. I guess we looked like a couple. Were we a couple? Or what was that kiss about? Elvira pointed towards the reception. We walked there and took a queue ticket. We sat down in an empty sofa.
I looked at the queue ticket, it hade the number 12 written on it in big black figures.
It beeped and I looked up at a screen slightly above us. It showed the number 11. Just as I was going to turn my head back the screen beeped again and the number changed to 12.
I automatically rose up. Elvira did the same and we walked to te counter.
There sat a man, probably in his thirties. He had black hair right on the top of his head. He wore a pair of glasses that framed his icy, blue eyes.
"Hvad kan jeg gøre for dig?" He said, I guess he assumed that we also speaked danish.
"Hej, jag vill besöka Malin Lindh, jag är hennes dotter" Elvira said in swedish.
The two languages were so similar, and with Elvira's accent the became more similar.
"Nå, der er plads nummer 7, 5. sal" the man answered and pointed in the direction we were supposed to go.
"Tack så mycket" Elvira said and turned away from the counter. "We're going here."
She pinted in the same direction as the receptionist just had done. I nodded and started walking beside her.
We took the elevator up to the fifth floor.
On the fifth floor, we followed some arrows that led us to a door with a big '7' drawn on it. Elvira grabbed the handle and pushed the door to open.
Elviras perspektiv:
Jag gick med långsamma steg in i rummet. Rummet såg ut som ett typiskt rum på ett sjukhus. Vita väggar och golv.
Mitt i rummet stod en säng. Och i sängen låg mamma. Hon var uppkopplad i en massa slangar och maskiner. Jag kände hur knäna blev svaga.
Jag satte mig på knä bredvid mamma, tårarna föll nerför mina kinder. Jag kunde höra maskinerna pipa, men det var en av maskinerna som märkte ut sig, det lät som om den andades.
Jag kände Harrs hand läggas på min axel, jag reste mig upp och kramade om honom.
Mellanrummen mellan pipen från maskinerna blev allt mindre. Jag reste mitt huvud från Harrys bröst och tittade på maskinen.
"I'll go see if I can find a doctor" sa Harry och släppte mig.
Jag nickade till svar och såg honom försvinna ut ur rummet. Jag vände mig om och greppade tag i mammas hand.
Harrys perspektiv:
It wasn't hard finding a doctor, the corridor was full of them.
"Excuse me, but I think somethings wrong in here" I said to one of them.
"Okay, let's go and see" the doctor said and followed me back to the room.
As soon as he heard the beeps he rushed his steps towards the bed.
"Go and get two more doctors here" He said to me.
I did as he asked me and opened the door. I told the first two I saw that we needed help. They rushed into the room and started to disconnect all the hoses.
"Forbered dig til CPR" One of the doctors said.
Elvira let go of her mothers hand for a little while.
"Rydde" One of the doctors said and placed two black things on the chest of Elvira's mother. The chest rose a bit and then went back down.
After three attempts the doctors gave up. Elvira cried more than ever as she held her mothers hand again.
Elviras perspektiv:
"Nej, nej, nej, nej, nej" jag skakade på huvudet.
Nu pep det oavbrutet, ett långt och utdraget pip utan slut. Jag släppte långsamt mammas hand samtidigt som jag föll ner på knä.
Harry föll ner bredvid mig, hans varma famn sveptes omkring mig.
"Oh Elvira, I.. I'm so sorry.."
Tack för alla fina kommentarer ^^
I nästa del ska jag skriva Harrys del på svenska, det är lite lättare att skriva då, och går lite snabbare ^^
Nästa del kommer nog imorgon ^^
Tack igen! xx
As the plane just had lifted, an air-hostess served lunch. It was lasanga. As starving as I was, I literally swallowed the whole lasanga in one piece.
Beside me, Elvira sat and stared at the tray.
"Elvira, you have to eat" I told her.
"I'm not hungry" she turned her head against the window.
"You haven't eaten since yesterday" I said. "Come on, one bite for me?"
I gave her puppy eyes. But she just closed her eyes and ignored me.
Elviras perspektiv:
Harry tjatade på mig under nästan hela flygturen att jag skulle äta. Jag ville äta, men jag kunde inte. Jag mådde illa av bara tanken på mat.
Jag fällde ner luckan för fönstret så att solljuset stängdes ute. Sen slöt jag ögonen och lät tankarna flyga iväg.
"Elvira, you need to wake up" sa Harry.
Jag öppnade ögonen och såg Harrys ansikte ungefär tre centimeter från mitt eget. Jag gnuggade mina ögon samtidigt som jag sträckte på ryggen. Jag ställde mig upp och väntade på att Harry skulle ta sitt handbagage. Sedan gick vi tillsammans ut ur planet.
När vi kom fram till gaten sprang ett tiotal paparazzis fram mot oss. Jag greppa tag i Harrys hand och han ledde mig fram mot utgången.
Blixtarna som kom från kamerorna hade etsat sig fast i skallen. Jag stängde ögonen och försökte bli av med dom.
"We need to go to this adress" sa Harry och visade taxichauffören en lapp.
På den lappen hade polisen skrivit ner adressen till sjukhuset.
"Okay" nickade chauffören och startade bilen.
Harrys perspektiv:
We walked into the hospital hand in hand. I guess we looked like a couple. Were we a couple? Or what was that kiss about? Elvira pointed towards the reception. We walked there and took a queue ticket. We sat down in an empty sofa.
I looked at the queue ticket, it hade the number 12 written on it in big black figures.
It beeped and I looked up at a screen slightly above us. It showed the number 11. Just as I was going to turn my head back the screen beeped again and the number changed to 12.
I automatically rose up. Elvira did the same and we walked to te counter.
There sat a man, probably in his thirties. He had black hair right on the top of his head. He wore a pair of glasses that framed his icy, blue eyes.
"Hvad kan jeg gøre for dig?" He said, I guess he assumed that we also speaked danish.
"Hej, jag vill besöka Malin Lindh, jag är hennes dotter" Elvira said in swedish.
The two languages were so similar, and with Elvira's accent the became more similar.
"Nå, der er plads nummer 7, 5. sal" the man answered and pointed in the direction we were supposed to go.
"Tack så mycket" Elvira said and turned away from the counter. "We're going here."
She pinted in the same direction as the receptionist just had done. I nodded and started walking beside her.
We took the elevator up to the fifth floor.
On the fifth floor, we followed some arrows that led us to a door with a big '7' drawn on it. Elvira grabbed the handle and pushed the door to open.
Elviras perspektiv:
Jag gick med långsamma steg in i rummet. Rummet såg ut som ett typiskt rum på ett sjukhus. Vita väggar och golv.
Mitt i rummet stod en säng. Och i sängen låg mamma. Hon var uppkopplad i en massa slangar och maskiner. Jag kände hur knäna blev svaga.
Jag satte mig på knä bredvid mamma, tårarna föll nerför mina kinder. Jag kunde höra maskinerna pipa, men det var en av maskinerna som märkte ut sig, det lät som om den andades.
Jag kände Harrs hand läggas på min axel, jag reste mig upp och kramade om honom.
Mellanrummen mellan pipen från maskinerna blev allt mindre. Jag reste mitt huvud från Harrys bröst och tittade på maskinen.
"I'll go see if I can find a doctor" sa Harry och släppte mig.
Jag nickade till svar och såg honom försvinna ut ur rummet. Jag vände mig om och greppade tag i mammas hand.
Harrys perspektiv:
It wasn't hard finding a doctor, the corridor was full of them.
"Excuse me, but I think somethings wrong in here" I said to one of them.
"Okay, let's go and see" the doctor said and followed me back to the room.
As soon as he heard the beeps he rushed his steps towards the bed.
"Go and get two more doctors here" He said to me.
I did as he asked me and opened the door. I told the first two I saw that we needed help. They rushed into the room and started to disconnect all the hoses.
"Forbered dig til CPR" One of the doctors said.
Elvira let go of her mothers hand for a little while.
"Rydde" One of the doctors said and placed two black things on the chest of Elvira's mother. The chest rose a bit and then went back down.
After three attempts the doctors gave up. Elvira cried more than ever as she held her mothers hand again.
Elviras perspektiv:
"Nej, nej, nej, nej, nej" jag skakade på huvudet.
Nu pep det oavbrutet, ett långt och utdraget pip utan slut. Jag släppte långsamt mammas hand samtidigt som jag föll ner på knä.
Harry föll ner bredvid mig, hans varma famn sveptes omkring mig.
"Oh Elvira, I.. I'm so sorry.."
Tack för alla fina kommentarer ^^
I nästa del ska jag skriva Harrys del på svenska, det är lite lättare att skriva då, och går lite snabbare ^^
Nästa del kommer nog imorgon ^^
Tack igen! xx
Kommentarer
Anonym
Aww, det var så sorgligt! Blir lite tårögd. Du måste skriva vidare så snabbt det bara går! Okej? Det var superbra! xoxo
Alexandra
Skiiiitbra! :o
Trackback
