Tidigare:
När cd:n var slut satt alla och grät, jag grät ännu mer än vad jag gjorde innan.
Vi satt alla där i köket. Niall höll Joannas hand. Matilda lutade sitt huvud mot Zayns axel. Liam höll och Danielle. Louis masserade långsamt Eleanors axlar.
Allt som hördes var våra snyftningar. Det var som om tiden hade stannat upp, jag önskade att allt var en dålig dröm. Jag stängde ögonen och öppnade dom igen. Men jag drömde inte.

"Harry... She's sick, really sick" sa Louis försiktigt.

---

Va?! Nej nu skojade Louis. Inte kunde Emelie vara sjuk! Hon var ju alltid så glad och pigg!

Jag reste mig hastig upp från soffan. Jag råkade stöta i benet i soffbordet. Smällen fick dom andra att vända sina blickar mot mig. Jag kände paniken växa inom mig. Mina ben rörde sig sakta bort från dom andra, de gick allt snabbar och snabbare. Till sist småsprang jag. Jag smällde igen dörren till mitt rum. Jag stod som paralyserad mitt på golvet. Jag kände hur mina knän blev allt svagare. Jag böjde mig ner och satte ig på knä. Hon var kanske bara förkyld, hade lunginflammation eller något? Jag lade mig ner och slöt ögonen, önskade återigen att allt bara var en dröm.


"Harry?" sa en röst.
Jag öppnade ögonen halvt och såg en suddig siluett.
"Harry?" sa rösten igen, den här gången lite högre.
Jag öppnade ögonen helt och det var Louis som hade kommit in. Jag tog upp handen och gnuggade mina ögon.
"Are you awake?" frågade Louis.
"Sure" sa jag.
Min röst var skrovlig och betydligt mycket mörkare än vad den brukade vara.
"Come on, let's get some breakfast" sa han och hjälpte mig upp från golvet.
Vi gick långsamt ut i köket. Där satt dom andra under tystnad och åt.
"Morning Harry" sa Niall försiktigt.
Jag nickade till svar. Jag hade inte orken till att prata. Jag ville inte äta för den delen.
Louis tog fram en tallrik med en pannkaka till mig. Jag satt på en stol och stirrade på pannkakan. Dom andra började prata tyst med varandra. Som om dom inte ville störa mig.
Jag reste mig snabbt upp och de tystnade. Jag gick med raska steg ut ur köket och in på mitt rum igen. Jag klarade helt enkelt inte av att vara med folk just nu.



Louis perspektiv:

"I think he needs a bit of privacy" sa jag tyst efter att Harry hade stormat ut ur rummet.
"I can't believe Emelie is sick" sa Liam. "She's always so happy and stuff."
"Yeah, but cancer just sort of 'jumps' out, you never get a hint, if you know what I mean" sa Niall.
De andra nickade instämmande.
"But she didn't get sick recently" sa jag och tittade ner i bordet.
"What do you mean Louis?" frågade Joanna.
"She's been sick since she was 7" sa jag.
"Ten years?!" sa Zayn förvånat.
"Well, she's been sick on and off" sa jag.

Jag hade aldrig glömt den dagen jag satt och väntade på trappan utanför huset hemma i Doncaster. Jag väntade på att hon skulle komma hem så att vi kunde hitta på något. -

"Hey Em!" hade jag sagt när hon klivit ur bilen.
Jag hade mötts av en gråtande Emelie den dagen. Jag minns hur vi hade suttit vid deras matbord när hennes mamma berättade. Hon hade cancer. Jag minns också att jag grät när dom sa det till mig. För när man var liten och hörde cancer tänkte man omedelbart på döden. I alla fall jag.

Hon fick åka runt till en massa olika sjukhus under några år. Men hon lyckades faktiskt bli frisk. Men ett år senare när hon var 10 blev hon sjuk igen. Och det var samma sorts cancer. Fast den här sorten var svårare. Hon kämpade med den resten av de fyra åren som de bodde i Doncaster. Dom flyttade till London dels för att hennes mamma hade fått ett bättre jobb, men främst var det för att det fanns bättre vård i London.
Jag kommer ihåg hur jag fick ett brev från henne ett år senare där hon skrev att hon hade blivit frisk. Sen kom X-factor och annat ivägen och vi träffades inte på några år.
Men när vi träffades i parken och dagarna efter så frågade jag henne. Hon grät även den gången när hon skulle berätta för mig. Hon behövde ha en transplantation denna gången. Jag var frivillig, men hon ville inte att jag skulle hjälpa henne på något sätt. Det var nästan som att hon ville dö.

Hon ville inte berätta för dom andra heller, inte ens för Harry.

"Well, is she going to get better?" frågade Zayn.
"Honestly, I don't know, you'll have to ask her" sa jag bekymrat.


De närmaste dagarna var väldigt dystra. Även om vi alla försökte vara som vanligt. Jag hade ju vetat ett bra tag längre än alla andra, men på något sätt var jag ledsnare nu när jag kunde visa det. Eleanor hade också fått veta innan, Emelie hade pratat med henne om det när de hade varit och shoppat.
Joanna hade vetat att hon brukade åka till sjukhuset ibland, men inte vad det var som var fel.

Harry satt inne på sitt rum de dagarna. Han kom sällan ut. Vi brukade ibland gå och lämna mat till honom men några timmar senare när vi skulle hämta tallrikarna var maten orörd. Det var som att se sin vän tyna bort för varje dag som gick. Till slut fick jag och dom andra nog.

"Harry!" sa Niall. "You have got to get out of here!"
Vi drog upp rullgardinerna från fönstrena och Harry kisade med ögonen.
"Let's get you in the shower!" sa Zayn ochdrogupp honom från sängen. "Wow! You stink!"
Harry stannade mitt i dörren och vände sig om.
"Don't make me follow you in there and help you taking off those clothes!" sa jag.
Niall vek sig av skratt. Harry himlade med ögonen och stängde badrumsdörren.

Två timmar senare satt vi alla i bilen påväg till en 'hemlig' plats. Harry satt gömd under sina raybans och mössa.



Harrys perspektiv:

Killarna drog mig ur bilen. Jag tittade upp och såg sjukhus-skylten. Jag suckade tyst för mig själv samtidigt som jag blev lättad.
Vi gick alla snabbt igenom byggnaden och samtidigt som tjejerna tog hissen tog vi killar trapporna. Jag kände på något sätt som att jag hade bråttom. Louis visade vägen till Emelies avdelnig när det slog mig. Vad var det för sjukdom hon hade? Jag hade ju inte fått reda på det. Men jag fick svar på min fråga när Louis öppnade dörren till Cancer-avdelningen. Hon hade cancer!
Vi gick alla med raska steg till rum 29.
Där låg hon. Hon låg där med ett plågat ansiktsuttryck. Jag såg i ögonvrån hur dom andra stannade bakom mig. Jag tog långsamma steg mot henne. Hon sov. Jag satte mig på sängkanten och förde min hand mot hennes. Hen låg där, hon var så skör. Hennes hud var blek och hon såg så ömtålig ut. Hon andades djupa oc lugna andetag. Men på något sätt verkade dom vara ansträngda. Jag lutade mig över henne och kysste henne på pannan. Hon rörde sig och öppnade sakta ögon. Hon log mot mig. Hon reste sig långsamt upp och kramade om mig. Jag famnade om henne och kunde känna hennes revben. Hon måste ha gått ner flera kilo ju! Jag flyttade upp min hand mot hennes huvud. Det brukade vara fullt med tjock blont hår, men nu fanns där bara några små fjun. Jag kände hur mina ögon började tåras.
"Hi babe" sa hon glatt.
"Hi" sa jag.

Dom andra kom fram och kramade om henne dom också. Alla hade dom tårar i ögonen.
"Did you tell them everything?" frågade Emelie Louis.
"I told everyone except Harry" svarade Louis.
Vad var det mer som var fel?!
"Look, Harry, this isn't th first time Emelie has been sick" sa Louis till mig.
Jag tittade först på honom och sen på Emelie. Hon nickade.
"I've had caner two times before" sa hon. "But this time it's worse, much worse..."
Tårar rann ner för hennes kinder. Eleanor som satt bredvid henne tog hennes hand tittade ner i knät.
"The doctors say that I maybe won't even survive" sa hon. "There's about 2% chance."
Jag böjde ner huvudet och lät tårarna rinna. Jag hörde dom andra snyfta häftigt. Jag satt nog och grätt i tjugo minuter.
De andra lämnade rummet så att jag och Emelie fick vara ensamma ett tag.
"Why you?" frågade jag henne.
Hon låg i min famn och jag hörde hennes skrovliga andning.
"I like to think of life like a hourglass. We all get a certain amount of sand when we are born. And I guess that my sand is running out..."

---

Update:
Glömde skriva mina efterord ^^
Jag tackar för alla fina kommentarer, det gör mig så glad att läsa att ni tycker om den! älskar er! :D
Nästa del kommer upp senare ikväll, så kolla här senare! :D